Prata om det

Det bästa initiativ jag sett på nätet på flera år: prata om det. En oväntad spinoff från diskussionen runt Julian Assanges våldtäktsmål, där det märktes att det behövdes en mer nyanserad diskussion om olika grader av sexuellt tjat/tvång/våld, för att kontra det svartvita tänkandet som säger att man antingen är helsjysst och aldrig har gjort nåt fel, eller våldtäktsman/kvinna som bör hanteras med förakt och tas avstånd från. Så enkelt är inget i livet, och förstås inte heller det här. Ibland gör alla fel, om inte annat som en del i processen att lära sig göra rätt.

Det började med att folk skrev sina erarenheter med twittertaggen #prataomdet, och några få dygn senare startades hemsidan. Det här är nätet använt som vår tids interaktiva folkbildning. Bra gjort!

Vad har jag att prata om, då? Inte mycket; jag har levt ett typiskt 'snäll kille'-liv, och oftast varit stenhård mot mig själv för att inte riskera att såra någon (och även, har jag förstått med åren, för att såra mig själv).

Men visst finns det saker. Saker som bidragit till att förstärka min identitet som den 'snälla killen' genom att jag ångrat dem.

Första gången jag hånglade med en tjej gjorde jag det ' by surprise', som Assanges advokat sa. Som 14-åring i en mörk scoutstuga i Rödeby där vi låg och skulle sova. Jag var så fruktansvärt blyg (när det gällde allt som inte hade med humor att göra) att jag inte vågade närma mig på nåt annat sätt. Jag fick ingen vidare respons och hon verkade inte glad när jag ringde henne efteråt - men heller inte så öppet sur att jag fattade att jag borde be om ursäkt. Hon bara undrade vem jag hade fått telefonnumret från. Det här är ett minne som dyker upp emellanåt och som jag aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera, hur illa det varit. Prataomdet har gett mig en hint, kan vi väl säga.

När jag blev sjutton tyckte jag liksom att det var dags att pröva det där med sex. Jag blev ihop med en tjej jag tyckte var söt och trevlig, och när man är ihop ska man ju säga att man älskar varandra, eller hur? I alla fall om man är en snäll kille och inte som dom där som 'bara vill ha sex'. (i alla fall då, på sent åttiotal). Så det sa jag och hoppades att det skulle bli sant.

I tre månader fortsatte jag hoppas, alltmedan vi hade det trevligt, och sex emellanåt. Men mörkret växte mer och mer inom mig, och till slut exploderade jag. Jag var helt förtvivlad över att jag visst hade ljugit, och satte ord på mina värsta farhågor - att jag hade medvetet ljugit hela tiden bara för att få henne i säng.

Hade jag lugnat mig lite hade jag kanske förstått att det inte var så - jag tyckte om henne och jag hade verkligen haft trevligt med henne. Jag hade väl i alla fall varit lite förälskad. Men nej, allt var svartvitt. Jag piskade mig själv med ord,  och gjorde henne onödigt illa på köpet.

Jag bad om ursäkt den här gången, och fick den efter ett halvår. Mot att jag lovade att aldrig mera säga att jag älskade någon om jag inte var säker.

Det löftet fick mig att svänga över till den säkra sidan och stanna där i tio års tid. (Nå, med ett par mindre försök som jag nu i efterhand är nöjd med, framför allt som vi fortfarande är vänner.)

Svartvitt? Jajjemän! Och när jag nästa gång sa det hade jag byggt upp ett sånt komplex kring att jag tydligen inte kunde älska, att jag helt gick mot skyarna av lättnad, tappade huvudet och kom ner som en pannkaka. Men det är en annan historia. 

I korthet kan man nog dra slutsatsen att jag varit tvungen att lära mig manövrera i 'kanskelandet' - där man måste vistas innan man vet hur det blir - och det har jag varit livrädd för och känt att jag måste göra nåt drastiskt för att komma ur det, på det ena hållet eller andra. Jag har känt att det funnits saker som det legat på mig att ta initiativ till, men inte vetat hur, och inte heller kunnat ta det lugnt nog att experimentera säkert. Och trial-and-error med full insats gör alltid ont innan man lär sig, på en själv och på ens experimentpartner.

Jag har också guffat och ylat över könsmaktsordningen som förutom allt annat dumt också gör att tjejer aldrig vänjer sig vid att ta initiativ. Jag har nog inte haft helt fel - men jag har också ibland fallit offer för de där små fenomenen som att inte räkna inviter som kommer från oönskade håll, och att överhuvudtaget inte märka saker som är mer subtila än ett baseballträ i skallen. ;)

(En hakdroppare för några år sen, när jag träffade en tjej från Mörrum i min ungefärliga ålder som jag faktiskt aldrig träffat förut: 'jaha, du är den Martin Björnsson - några av mina kompisar var dökära i dig på högstadiet!' VadFAN, här får man höra, trettio år efteråt! ;)

    

Facebook som åsiktsbrytare - bra men sämre när det verkligen gäller

Även om många använder internets otroliga möjligheter att skapa en större bredd i sina nyhets- och debattkällor finns det också en stark tendens att göra tvärtom - hitta en liten klick av människor som tycker precis som man själv gör, och bygga en egen liten subkultur av dels expertis och dels outmanade fördomar. Expertisen gör att man kan sucka över de andra, de som inte vet så mycket, och därmed finns heller ingen motivation att ifrågasätta sina egna fördomar.

Kanske den starkaste av poängerna med vänskapsbaserade sociala media som facebook är att den har potential att motverka det här en del. Även om ett urval av ens vänner och bekanta sällan är representativt för hela befolkningen finns det i alla fall större chans att nån där har en avvikande åsikt än i ett forum för ett gemensamt intresse. Och det är troligare att man lyssnar på nåt man annars skulle sorterat bort om det kommer från nån man känner och respekterar.

Twittertypen av media är nånting mittemellan - det har inte inkröktheten i ett dedicerat forum, men å andra sidan väljer man sina inputs mest efter ett intresse man redan har, så de blir lätt mer förstärkande än utmanande om man inte passar sig.

Jag har just givit upp mitt försök att utnyttja facebook fullt ut som utmanande kraft genom att direktkoppla mitt twitterkonto dit. Det var intressant och väldigt givande när jag hade ork för att ta följddiskussionerna på allvar, till den punkt när man känner att alla inblandade inklusive jag själv lär mig nåt nytt.

Nu har jag dessvärre inte orkmarginaler över för varje potentiell sån efterdiskussion, och antalet behövliga diskussioner har också blivit fler - de senaste veckornas aktualiserande av yttrandefrihet, våldtäktslagstiftning, terrorism, övervakning och militärinsatser - alla viktiga ämnen som man inte kan slarva med utan att riskera att förlora en respekt man inte vill förlora - har helt enkelt blivit övermäktigt. Så just vid ett tillfälle när facebooks överbryggande skulle behövas som bäst, just då blir det oanvändbart för att det tar för mycket tid och kraft för att inte slita på ens sociala relationer.

Det är sorgligt.

Så jag skär tänder, installerar selective tweets, och börjar välja mina bataljer i stället.

Och känner lite grann att i slutändan kommer det att vara lika bra att införa direktdemokrati - vi har redan på oss som medborgare att hålla oss uppdaterade i aktuella frågor,debattera dem, och hålla efter våra folkvalda, så då kan vi kanske nästa lika gärna rösta direkt. Det är bara en sporadisk känsla, dock.

USA efter nio år av krig

Jaha. Världen står chockad över amerikanska senatorers krav på terroriststämpling av de obekväma sanningsförmedlarna Wikileaks och på lönnmördandet av frontfiguren Julian Assange.

Det var precis det här jag varnade för när jag argumenterade med näbbar och klor mot ett krig i Irak. Jag framhöll att krig oundgängligen ger "collateral damage", inte bara i det fjärran landet där man krigar, utan också på en själv och ens resonerande. I krig är det ytterst svårt att se nåt annat än svartvitt, och då faller de som tillfogar en nåt man upplever som en skada direkt i den svarta kategorin - även om det de säger är sant, de inte bryter några lagar och det de sysslar med är klockrent sånt som yttrandefrihetslagstiftning är till för att skydda.

Och att öppet påstå att en demokratisk nation borde lönnmörda nån alls - det var bara inte görbart innan kriget. Vi har fått lära oss att successivt acceptera amerikanska "hit squads" och drönarattacker. Först på militära fiender, sen på terrorister via tanken om "assymetrisk krigföring". Och simsalabim har man via ett antal logiska glidningar kommit fram till den helt hårresande tanken att det vore OK att lönnmörda nån som inte går att beskriva som nåt annat än en journalist. Vars enda brott det är att föra fram pinsamma sanningar om en själv.

I själva verket anser jag att risken för sån glidning är ett starkt argument för att INTE ha svensk trupp utomlands i annat än fredsbevarande uppdrag under ren FN-flagg - vi gör oss så mycket bättre som den som står utanför och därmed kan hålla huvudet kallt nog och våra händer tillräckligt rena för att medla, en livsviktig och ärofull syssla. Vissa kallar det naivitet och feghet. Dessa hade förmodligen varit bland de som rasade över vilken pinsam katastrof det var när Sverige gjorde det enligt mig mest hedervärda och modiga i hela vår historia: lät Norge gå sin egen väg utan blodsspillan.



Vad jag däremot står chockad över är hur de var för sig eldfängda ämnena "yttrandefrihet" och "våldtäktslagstiftning" tillsammans bildat en formidabel tvåkomponentsbomb. Om amerikanska intressen ligger bakom att våldtäktsfallet mot Assange återupptogs måste jag säga att jag beundrar dem - i så fall lyckades de med den perfekta avledningsmanövern genom att knuffa in folks tankar i minfältet våldtäktslagstiftning, där de sedan kan ägna massor med tid åt att debattera det i stället för yttrandefrihetsproblemet. Det är till och med sen länge behövligt med en rejäl och grundlig sån debatt, det är det som gör det så genialiskt som avledningsmanöver. Det var nära att jag själv la så mycket tankeverksamhet på den diskussionen att jag glömde bort att skriva det här inlägget.

Den förmodligen sista efter-valet-analysen

Jag skulle väl skrivit en efter-valet-analys som alla andra för länge sen, men det blev en lång eftervalsapati i stället. Det krävdes Ronny Eriksson och Euskefeurat för att bota mig - välformulerad satir är ofta det enda botemedlet när allt verkar gå åt fel håll.

Melodi: Ale Brider (en klezmerklassiker)

Nu så är det moderater, oj oj, moderater
och så SVERIGEDEMOKRATER, oj oj oj!
Förr skulle man va solidarisk, oj oj, solidarisk
nu är det solid och arisk, oj oj oj!

Sålunda botad kunde jag plita ner några små tankespån.

Mona Sahlins analys är att "det pratades för mycket fördelningspolitik". Det tror jag inte på. Jag håller snarare med Henrik Larsson här - svenska folket har inte plötsligt fått nåt emot höga skatter om de bara går till vård-skola-omsorg. Däremot är den nuvarande socialdemokratiska ledningen för belastad för att snacka om sånt. De ses som - och agerar som, om man kollar på deras budgetförslag! - falska ormar som hela tiden gör ettriga retoriska oppositionsinlägg om fördelningspolitik, men inte står för den i praktiken. Och svenska folket är inte längre naivt nog att gå på sånt, utan blir asförbannade på den som FORTFARANDE försöker lura dem att "alla ska med". DET är problemet.

De är inte heller trovärdiga i kritiken mot Sverigedemokraterna. För detta krävs att man verkligen är internationalist och kan sätta in invandringen i ett större sammanhang där allas våra problem på den här planeten är gemensamma. Att det inte är hållbart i längden att bara stänga folk ute - varken utanför eller innanför barrikaden.

Det enda som kan mota nationalism är alltså att aktivt och publikt lyfta frågor om internationell rättvisa, demokratiserandet av internationella institutioner som FN, Världsbanken och IMF, och sluta med att spela med i västvärldens maktspel för att gynna oss själva och behålla vår plats som världens aristokrater - främst i EU:s frihandelsförhandlingar, där vi fortfarande fular oss maximalt i kraft av Europas gemensamma storlek och ekonomiska makt.

I dessa slutna rum skaffar vi oss mycket mer än alla de pengar som vi eventuellt lägger ut på invandring och definitivt lägger ut på gränskontroll, militära operationer i Somalia och Afghanistan, och bistånd - varav alla har otrevliga bieffekter av olika allvarsgrad. Det måste stå klart att det är här balanspunkten finns, och det är den vi måste rucka på för att flytta världen i en riktning där alla får en deal man kan leva med.

Vänstern måste ta ansvar för att skapa en trovärdig vision om en sådan värld, vår del i den och vår väg dit - och även våga erkänna och diskutera nackdelarna för oss, men väga upp dem mot fördelarna. Sånt riktigt ansvarstagande, som tänker bredare och vidare än motparten, slår alltid den som bara står och upprepar "vi tar ansvar!", om man kan motivera det rätt. För allt annat är bara att åtgärda symptomen kortsiktigt och bygga upp mot en slutgiltig explosion, och det vet vi egentligen.

Men för detta krävs att vi slutar med vår EU-baserade flört med makt och storlek (Bildtdoktrinen, kan man kalla den), och återfinner vår roll som en liten nation som slåss på gräsrotsvis med sanningen som vapen. (Dock är det klart att det måste göras på ett mer insatt och ödmjukt och mindre plakatpolitiskt sätt än såhär.)

Nu tänker jag avsluta med en god internationell-solidaritets-nyhet och bra tips: Hemköp säljer numera gott rättvisemärkt Arvid Nordkvist-kaffe för 33 kronor. På tiden att nån leverantör börjar sänka sina fairtrade-marginaler och priskriga med rättvisemärktkaffet. Stödköp!

Uppdatering om The Spirit Level - jämlikhet verkar fungera

Nu under semestern har jag äntligen hunnit läsa lite i The Spirit Level, som jag skrev om tidigare och fick mothugg om i kommentarerna.

Vad jag kan se är mycket av mothugget obefogat och redan bemött i boken - Wilkinson & Picket har inte valt uppdelningarna i percentiler för att det visar deras teori, att stora inkomstklyftor korrelerar med stora och dyra problem (social orörlighet, dålig fysisk och psykisk hälsa, etc i rika länder), utan för att det är de uppdelningar som OECD gör. Och skillnaden blir liten om man väljer andra percentiler.

De är också mycket noga med att ifrågasätta sina egna fynd, och för att verifiera resultaten har de inte bara gjort en undersökning av olika länder, utan även mellan stater i USA - och där fått samma resultat. Elegant, om ni frågar mig. Man kan också läsa Richard Wilkinsons bemötande av kritiken från Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, här.

En annan vinkel på kritiken är att man inte vet om det är just ojämlikheten i sig som ger problemen, utan kanske en dold tredje faktor som ger båda. Det är mycket möjligt, men ingenjören i mig säger såhär:

"OK, man vill försöka göra nåt som ingen annan tydligen lyckats göra tidigare, nämligen förena stora klyftor med små problem. Visst, helt OK - men man måste då erkänna att det uppenbarligen är svårt, och man måste vara innovativ och upptäcka exakt VAD det är som gör det svårt, och införa nån slags nyskapande motåtgärder för att komma runt det. Därutöver måste man införa sensorer vid strategiska mätpunkter och kontinuerligt kolla så ATT man inte håller på att falla i samma träsk som alla andra - låt oss kalla det att bli offer för Wilkinson&Picket-effekten."

Jag ser inte att någon av de som förespråkar en politik med ökande klyftor i Sverige har gjort detta. Såna sociala ingenjörer kan man enligt mig helt enkelt inte ge fortsatt förtroende. Även om man inte gillar alternativen.

IT - en outnyttjad game changer inom politiken

"IT-politik" har hittills betytt nåt i stil med att bygga bredband, eller möjligen att prata i det oändliga om en 24-timmarsmyndighet. Eller nuförtiden i ökande grad att säkra upphovsrätt och jaga fildelare. :P

Det är synd. IT har potential att betyda nåt så mycket mer. Det skulle kunna vara en game changer, som de säger på amerikanska, nåt som vränger politiken helt ut och in och tar oss förbi gamla knutar som folk legat i bittra skyttegravar om så länge man kan minnas.

Varför? Jo, av den enkla anledningen att vad folk egentligen vet, och vad folk tänker på i en valsituation, är helt olika saker. Och med väl applicerad informationsteknik kan man motverka detta, genom att ge dem verktyg att själva hitta precis rätt information precis när de behöver den.

Det här påverkar en annan "underförstådd" mekanism - marknaden. En marknad uppstår, tvärt emot nyliberalers snäva ekonomiska fokus, så fort det finns en valmöjlighet. Det behöver inte finnas en penningtransaktion, det kan vara nåt annat man investerar - till exempel förtroende, tid, hjärnkapacitet. Eller sin röst, i en demokratisk valsituation.

Nåt som marknadsteoretiker är överens om är att marknader kräver perfekt kundinformation för att fungera bra. Det har dock hittills inte hindrat särskilt många från att med klockartro kräva marknader och konkurrens, och sen inte ta ansvar för att se till att informationen ska bli bra så att det verkligen funkar.

Jag tänker lista några typer av marknader och hur de kunde förbättras till oigenkännlighet med smarta, och relativt väldigt billiga, IT-system.

1) Vår vanliga marknad för nya och begagnade prylar och tjänster - här händer det mycket, och siter som prisjakt.nu, blocket, tradera ser till att vi fått ett "pluginsystem" där säljarna inte behöver vara stora och kända för att få en vara såld. Om en liten aktör säljer varan billigare än alla andra, kommer denne att poppa upp till toppen och börja sälja från dag 1. Tidigare har de små ofta hunnit dö av innan folk hunnit fatta att de fanns, utom de få som haft turen att hitta riskkapital för att betala en svindyr reklamkampanj. Vilket i sin tur lett till att de fått avstå en stor bit av sitt företag, och kanske mycket av kontrollen, till riskkapitalisterna - för så jobbar de.

Alltså - med väl fungerande IT-system för kundinformation sänks inträdeskraven till marknaden, vilket ger fler och mer oberoende aktörer och därmed bättre fungerande konkurrens. Inga överraskningar här. För politikens gäller det bara att hålla ett öga på utvecklingen, undanröja hinder och hjälpa till att knuffa för att utöka så att alla sektorer blir jämförbara. Till exempel genom momslättnader och riskkapital för alla som vill starta en jämförelsesite inom en sektor där ingen finns, kombinerat med en lista på såna sektorer så man kan få ideer för sin startup.

Obamaadministrationen förstår det här, de har precis lanserat sin jämförelsesite för sjukvård i USA. Med presidenten som som själv visar en demo av systemet - bättre kan nog vikten av det här inte understrykas.

2) Arbetsmarknad. Ända sen vi på åttiotalet skaffade oss massarbetslöshet genom att överge full sysselsättning som mål till förmån för inflationsbekämpning har arbetsmarknaden varit en köparens (arbetsgivarens) marknad i stället för en säljarens, åtminstone för "massyrken". Det innebär att makten skiftats - arbetsgivaren har inte längre nåt stenhårt incitament att tävla om den bästa arbetskraften genom bäst villkor, eftersom det finns spannvis att välja bland - åtminstone i arbetsmarknadens nedre del.

För att göra det incitamentet i alla fall något tydligare igen kan man förbättra infon till arbetssäljarna. Låt säga att alla arbetsgivare måste genomföra årliga anonyma medarbetarenkäter, och resultatet av dessa publiceras direkt på företagets hemsida, samt på en rankningslista för den sortens arbetsplatser över landet, och jämfört med alla arbetsplatser i regionen.

Det ska helt enkelt synas utåt var det är bra och dåligt att jobba. Det ökar rörligheten genom att man kan se att saker är bättre nån annanstans, och gör det möjligt att se skillnader och benchmarka (fint ord för "sno idéer från" ;) de som lyckas bra, så att bra praktik kan sprida sig till andra. Och det gör det möjligt att se när en hel branch är rutten och behöver specialfokus och kanske lagstiftning. Det ger helt enkelt mer insyn i problemen.

Till exempel skulle det här vara ett intelligent sätt att ta sig vidare i den infekterade RUT-konflikten. När den ena sidan bara ser stolta fria småföretagsanställda, och den andra sidan bara bittra förtryckta proletärer, skulle det vara intelligent att skaffa sig en fortlöpande uppföljning av hur det egentligen upplevs för de inblandade. Så skulle Obama tänka.

Och likadant med den eviga striden mellan verksamheter i offentlig och privat regi. I stället för att tro blint på att antingen den ena eller den andra är bra arbetsgivare, kräv att det blir möjligt att se vilka arbetsplatser som är bra och dåliga, oavsett sektor. (Kräv också seriöst kvalitetsarbete i båda, för den delen. Men för att se om kvalitetsarbetet kommer nånvart eller fastnat i ett processträsk behövs insyn i slutresultatet utifrån.)

Nu kommer högersidan ofelbart att invända att det är dyrt, komplicerat och krångligt, som de alltid gör när man vill tvinga företagare till nåt överhuvud taget. Men här kommer vi till det revolutionerande med IT - det är egentligen en av de billigaste saker man kan satsa på. Om man gör det dyrt är nåt fundamentalt fel.

Arbetsmiljöverket kan tillhandahålla enkätsystemet och samla siffrorna så varje företag inte behöver bry sig om tekniken. Själva systemet är en enkel grej. Att samla personalens åsikter och uppdatera websidan med rankingresultat på årsbasis är också nästan gratis för företaget. Och vad gäller personalen kan man vara säker på att de bara blir glada att bli tillfrågade, om man gör enkäten enkel och vettig nog - och den kan och ska vara svinenkel.

3) Att ta sig runt knepigheterna hos knepiga marknader

Marknader med "seriellt monopol", som offentlig upphandling av kollektivtrafik, har sina speciella egenheter som leder till att konkurrensutsättningen ofta inte blir så bra som man vill.

Man har aldrig aktörerna sida vid sida samtidigt så att man tydligt kan se skillnaderna. Resenärernas åsikter kommer också sällan fram. De uppstår nämligen inte vid rätt tillfälle, när själva valet mellan trafikbolagen sker. Och de uppstår inte heller för den som gör valet - den "kund" som drabbas är resenären, medan den "kund" som upphandlar är kommunens representant.

För att överbrygga den klyftan i tid, plats och person måste informationen överföras från där den uppstår - när Kalle står och väntar på en buss som inte kommer - till själva rummet där upphandlingen pågår, flera år senare.

Lyckligtvis kan man faktiskt kräva saker i upphandlingar. En sak som borde krävas är ett väl annonserat felrapporteringsformulär på trafikbolagets hemsida, helst så öppet att man faktiskt kan se andras felrapporter och rösta på dem, så att de vanligaste poppar upp till toppen automatiskt.

Nu har ju inte alla resenärer en Iphone, så det vore också bra att kräva en förslagslåda med papper och penna i varje buss. Ju närmare situationen man är missnöjd med som en felrapport kan lämnas, desto fler kommer att lämnas in - och det är bra.

Innan ny upphandling sker ska kundsynpunkterna gås igenom av upphandlande enhet så att de som är relevanta och ofta återkommande kan ingå i nästa upphandling.

Det är det enda sättet att se till att kundkraft kan verka på en sånhär marknad, trots dess knepigheter.

3) Politisk marknad, eller "representativ demokrati", som det också heter.

Det här är egentligen en marknad med samma tidsförskjutningsproblem som den ovanstående - makten förvaltas med seriellt monopol, och man måste minnas problemen man upplevt för att kunna rösta rätt när man väl har chansen. I själva verket är det ännu svårare här, för man kan vara väldigt säker på att de reklamkampanjer som partierna kör igång med alla medel försöker att styra bort tankarna från just det, och i stället fokusera dem på deras säljbudskap inför nästa mandatperiod.

Direktdemokratins fördelar och nackdelar har diskuterats mycket. För att inte köra fast i den diskussionen siktar jag snett bredvid och konstaterar att det finns mycket man kan göra också för att förbättra den nuvarande representativa demokratin och göra den lite direktare.

En av de poänger som framhålls med att ha representativ demokrati i stället för direktdemokrati är att det finns någon att ställa till svars för varje beslut.

Fair enough - men funkar det? Inte särskilt bra, för när det väl är val tenderar debatten som sagt att handla om nånting annat, nåt nytt, och de gamla försyndelserna göms under en glömskefilt - både av politiker och av media.

Samma personer som propagerar för representativ demokrati tenderar också att skylla på folket att de är så dumma att de väljer om representanter och partier fast de gång på gång gjort dem besvikna, och inte ens tar sig tid att hitta vettiga kandidater att personvälja. De föraktar folket för att de har dåligt minne samtidigt som de utnyttjar det, i stället för att införa kompenserande mekanismer så att den representativa demokratin ska få de fördelar de säger att den har. Sånt duger helt enkelt inte. Om man propagerar för nåt får man allt fan se till att det funkar sen.

För just det här problemet går utmärkt att kompensera med just informationsteknik, genom att göra det busenkelt för folk att friska upp sitt minne inför valet. Politikerkoll.se är en ideell site där man kan kolla hur de enskilda riksdagsledamöterna röstat i varje enskild fråga, och se vem som röstat mest som man själv skulle gjort. Det finns också plats för CV för varje enskild politiker, och all annan tillgänglig information, så att vi som faktiskt är deras arbetsgivare kan göra ett mer insatt val. Gå dit, läs, debattera, sprid!

(Detta borde förstås ligga direkt på riksdagens hemsida eftersom det behövs för att faktiskt få vårt politiska system att funka. Och själva informationen finns förvisso där, men den ligger splittrad på en massa ställen och är alltså oanvändbar eftersom det tar för mycket tid för var och en att samla den. Men förmodligen får vi vänta många år än på att det ska hända.)

Allt det ovanstående beaktat tror jag att det ligger en mycket större utvecklingspotential här än att bara fortsätta att veva den gamla evighetsdebatten om högern eller vänstern har rätt. Den debatten behövs visserligen alltid för att knuffa balanspunkten till just det ställe där den ska vara just nu, men vi gör fel i att köra oss fast i den och tro att inget annat är viktigt. Den kan på sin höjd knuffa lite grann hit eller dit på marginalen. Det ovanstående kan däremot ändra på hela spelet radikalt. Jag ska göra vad jag kan för att få alla sidor i debatten att förstå det - och om inga andra förstår vad jag menar borde åtminstone Piratpartiet göra det. Det här vore en bra vinkel för dem att komma loss från kravet att positionera sig på höger-vänster-skalan. Hjälp mig gärna att sprida idéerna så långt som möjligt, om du gillar dem.

Obamaadministrationen tar till med storsläggan mot dåliga och dyra myndighets-IT-projekt

Det senaste blogginlägget på OpenGovermentbloggen fick mig att hoppa jämfota av glädje. Det är dessutom skrivet i den där ljuvliga amerikanska no-bullshit-stilen som är både lättfattlig av vem som helst och beskriver problemet och lösningen precist och handfast. Den som respekterar läsaren och hans tid nog för att ge honom en perfekt "executive summary". Här är början:

Cutting Waste by Reforming IT

As I’ve written before, one source of ineffective and inefficient government is the technology gap between the public and private sectors.

While a productivity boom has transformed private sector performance over the past two decades, the federal government has almost entirely missed this transformation and now lags far behind on efficiency and service quality. We are wasting billions of dollars a year, and more importantly are missing out on the huge productively improvements other sectors have benefited from.

Quite simply, we can’t significantly improve the efficiency and effectiveness of the federal government without fixing IT.

Därefter följer klarspråk om precis det vi i branschen vet smärtsamt väl - att myndigheter år efter år och gång efter gång plöjer ner miljontals kronor i datorsystem som inte ens blir bra. Vissa system tycks få nya chanser efter precis hur många fiaskon som helst, som nu till exempel SAP (ett ord vi bokstavligen ryser över) och Försvarsmakten.

Myndigheterna verkar helt enkelt sitta fullständigt fast i sitt egen byråkratiska verklighet, och försöker klistra på IT-system på utsidan, i stället för att analysera dataflödet från grunden och göra vansinnigt enkla och lättanvända system baserade på standardkomponenter och öppna standarder. De behöver helt enkelt bygga IT-drivet från början i stället för pappersdrivet och IT-utökat.

Grejen är att för att kunna göra såna saker måste man ha verkligt duktiga datasnubbar, såna som ser, andas och äter infostrukturer och kan omvandla dem till robusta system, och och ge dem verklig makt att göra en skillnad.

Den amerikanska lösningen är också sedvanligt radikal - tvärstopp för all upphandling av myndigheters IT-system, innan just sånt folk från Office of Management And Budget fått gå igenom upphandlingarna och godkänna dem.

Den sortens medicin känns väldigt frestande för att få ordentlig fart på 24-timmarsmyndigheten, i synnerhet när man som jag försökt beställa blanketter för föräldraledighet två gånger hos försäkringskassan, och när man ringer tredje gången får man veta att den som skulle GODKÄNNA att jag skulle få blanketterna inte gjort det... *suckar djupt*

Det finns en svensk motsvarighet, e-delegationens "Tredje generationens e-förvaltning". Den verkar förvisso både genomarbetad och insiktsfull, men jag fruktar att den är för abstrakt för att få ordentligt genomslag. Det kräver åtminstone verkligen att varje myndighet har duktigt folk anställt på tillräckligt tunga positioner för att förstå visionerna och omvandla dem till lokal verklighet. Annars lär det fortfarande bli en dyr, dålig modifikation av nån stor aktörs redan gjorda allroundsystem i slutändan.

Om Correns nya ledarkommentarer, och vad de kunde gjort i stället

Linköpings enda stora lokaltidning Östgötacorrespondenten har på senare tid börjat smyga in åsikter på nyhetssidorna, i små (passande blå ;) åsiktsrutor i direkt anslutning till artiklarna. Rutorna är ofta hårdvinklade och har ibland rätt lite med den egentliga nyheten att göra, som här där ledarskribenten passar på att klämma åt Rättvisemärkt i farten, trots att originalnyheten inte visade på nån kritik av dem.

De övriga påståendena i kommentaren är också väldigt märkliga, Fredrik Gertten har inte kritiserat eller ens nämnt Rättvisemärkt i sin film Bananas* , i stället har han själv gått över till att äta rättvisemärkta bananer efter att ha gjort filmen. Dessutom fick Rättvisemärkt ingen möjlighet att få replik i en debattartikel för att bemöta dessa påståenden, med den halsbrytande motiveringen att "de stod på nyhetsplats i tidningen"! Denna policy verkar nu ha ändrats, dock.

Den ideologiska obalans de här ledarkommentarerna ger upphov till har retat en hel del folk som är intresserade av en oberoende nyhetsrapportering i regionen, till exempel politiker av alla färger, och socialdemokraten Nicke Bremer har startat en Facebookgrupp mot företeelsen, och också anmält Corren för pressombudsmannen PO.

Tidningen Journalisten har också skrivit en kritisk kommentar, och låtit chefredaktör Ola Sigvardsson gå i försvar. Nedan följer en kommentar jag skrev till det hela och härmed återvinner och utökar lite grann.

Ola Sigvardsson,

första gången jag såg den här förändringen tänkte jag "oj, det här måste vara gammelmedias desperata försök att modernisera sig – de försöker efterlikna bloggars direktkommentarer, men de har missat poängen totalt!" När jag läser det du skriver om er tankegång verkar det som om jag hade rätt.

Poängen med bloggosfären och dess direkta kommentarer är att den är öppen för ALLA att kommentera – och att även kommentarerna kan kommenteras lika direkt. I er pappersprodukt har ni själva monopol på kommentarerna, och att missbruka det monopolet som ni gör nu kommer aldrig att leda till annat än missnöje bland kritiskt tänkande individer (uppenbarligen är de inte så många såna inom er referensgrupp, men det finns fler i Facebookgruppen “Vi som inte gillar Correns nya ledarkommentarer”.)

Dessutom måste sägas att din ambition med förändringen har slagit slint:

“Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det.”

I fallet Rättvisemärkt ovan är det väldigt lätt att se att det inte blev mycket av det, utan mycket mera av att ta nyheten som dålig ursäkt för att än en gång häva ur sig sina egna förutfattade meningar utan referenser eller faktakoll – vilket är precis vad man kan förvänta sig i en text som ska produceras både snabbt och på litet utrymme.

Jag tror framtiden ligger i precis den andra riktningen:

- Utöka ledarsidorna så de får plats för rejäla utredningar med MÅNGA VINKLAR!

- Anställ/köp in frilanstexter av ledarskribenter av alla olika politiska åsikter, gärna såna ni finner skriver bra på corren.se och bloggar i länet

- Kolla hur till exempel Slashdot använder rankningssystem för att låta de bästa inläggen i deras webbdiskussioner bubbla upp till toppen. Det vore det ett hjältedåd att som första dagstidning i Sverige (vad jag vet) få sån ranking att funka, så man änligen kan få se de bästa kommentarerna utan att vada igenom alla. De bästa kan ni sen trycka i tidningen för återkoppling.

- Kort sagt: bygg OVANPÅ internetdebatten och skörda den på bra tankar, låt inte internetdebatten (nu ofta initierad i ilska över en korttänkt ledarkommentar) bara hänga efter som en svans på webben och aldrig komma in i tidningen igen.

Framtiden är lika mångfärgad som Googles logga, och ni gör bäst i att se till att så många människor som möjligt kan hitta sin åsikt representerad i tidningen – det är väl egentligen självklart om ni vill maximera er kundbas? Som ni gör nu stöter ni bort alla som inte håller med om ER vinkel.

Ni har i det närmaste en monopolställning i Linköping, vilket gör det extra viktigt att ni är öppna (jag ska öppet säga att ni är en av de främsta orsakerna till att jag emellanåt överväger att flytta härifrån till nåt ställe som känns mindre unket och intellektuellt småkorrupt). Betänk att ni är den mest uppenbara skyltfönstret för hur högt eller lågt i tak det känns i Linköping, vilket i sin tur är en av de viktigaste faktorerna för hur en stad utvecklas, enligt Richard Florida.

Som jag ser det måste er vision bli att vara stället där de bästa argumenten för alla sidor får brytas respektfullt mot varandra. Det är en lucka som nätdebatten lämnar öppen för er, splittrad och oöversiktlig som den ofta är. Ta den! Det är bra för Linköping, lukrativt för er och ett sätt att bygga vidare på stolta tidningstraditioner genom att hitta relevans och ny stolthet i en ny tid.

Ekonomipristagare kritiserar EU:s krisanorexi

Valår är frustrerande tider. I synnerhet som vi nyligen fått en fantastisk liten Lo som håller mig vaken på nätterna (inte mycket, men mycket nog), ökar röran i mitt huvud och minskar tiden att sätta sig ner att formulera och balansera tills jag kokat ihop alla de impulser som jag fått i form av nyheter och blogginlägg med de känslor som de omedelbart ger upphov till, till nåt som är värt att tycka och publicera.

Dessvärre är det svårt att sluta lyssna på nyheter för det. Detta leder ofta till att jag känner mig som en tryckkokare överfull av halvtyckta åsikter och halvskrivna blogginlägg, som liksom aldrig får komma ut.

Då är det förlösande när nyheterna plötsligt levererar ett färdigskrivet inlägg som säger precis det man vill ha sagt, och dessutom är signerat av ekonomipristagaren Paul Krugman.

Han pekar i korthet på att världen, och EU i synnerhet, nu håller på att spara sig ned i en depression i skräck över att i likhet med Grekland bli offer för motspekulation. Han påpekar att det inte bara är kortsiktig budgetdisciplin som ger tillit för en ekonomi - man måste ha en framtid långsiktigt också, och om man skaffar sig budgetdisciplinen genom att döda alltför många utgifter och därmed medborgarnas konsumtion, då kan man offra framtiden för exakt balans just nu. Och det riktigt intressanta är att till och med spekulanterna verkar förstå detta, och inte blir blidkade bara för att den grekiska regeringen pressar igenom försämringar av skyddsnäten och pensionssystemen.

Slutklämmen är så bra så att jag citerar den rakt av:

So I don’t think this is really about Greece, or indeed about any realistic appreciation of the tradeoffs between deficits and jobs. It is, instead, the victory of an orthodoxy that has little to do with rational analysis, whose main tenet is that imposing suffering on other people is how you show leadership in tough times.

Precis vad jag känt om hur man sett på ledarskap de senaste åren. Ju tuffare desto bättre, och störst fjäder i hatten till den som lyckats trycka igenom det mest impopulära förslaget - helt oavsett om det var rätt eller fel.

Oops - om Cloettas barnarbetade bröllopschoklad från Västafrika

SR rapporterar om att kakaon i Cloettas bröllopschoklad kommer från Västafrika, där barnarbete fortfarande är vanligt. En del av vinsterna ska gå till Kronprinsessparets stiftelse för att främja svenska barns hälsa och motverka utanförskap, vilket gör det milt sagt lite pikant att det är barnarbetare som gjort den.

Cloetta säger att man försöker att göra saker långsamt bättre och säger "Det är ungefär som när man odlade potatis i Sverige på slutet av 1800-talet, det fanns väl barn på varenda potatisodling här också." Jo, säger man så är det verkligen långsam förbättring som är visionen, för långsamt lär det gå om inte barnen får vara i skolan utan ska jobba i stället - det här den viktigaste enskilda punkten för mig när det gäller att stödja Rättvisemärkt.

För övrigt påpekar en av kommentatorerna att Sverige faktiskt införde allmän skolplikt redan 1882, för att vi fattade det här då. Tydligen gör vi inte det längre.

Nå, nåt positivt kanske det här jädrans bröllopsståhejet kan leda till. Nu blev det plötsligt möjligt att få fokus på att 70% av världens choklad tillverkas på ett fult sätt. Och att det hade varit lätt för hovet att undvika hela den här grejen bara genom att kräva av Cloetta att de skulle använda sin nya rättvisemärkta kakao i saker som säljs med kungligheterna som reklampelare.

Samtidigt visar det sig med all önskvärd tydlighet att Berghs reklamskola fick rätt när de kritiserade Cloetta för att göra för stort nummer av den enda rättvisemärkta produkten - nu sitter de ändå pyrt till CSR-mässigt.

Bra jobbat, SR och Swedwatch.

Sparbanken i Karlshamn, fortfarande en lokalbank

Blev lite märkligt stolt idag när jag läste det här om gamla Sparbanken i Karlshamn (fristående), där jag hade mitt första konto:

Tillsammans med IF Metall har Kyrkhults Sparbank och Sparbanken i Karlshamn tagit fram ett nytt trygghetspaket.

[...] de som verkligen tjänar på paketet är, enligt Roger Johansson, personer med stora lån. De kan få hjälp med omskrivning av lånen samt amorteringsbefrielser.

– Specialvillkoren gäller under perioden av arbetslöshet eller fram till 2010. Prognoserna säger nämligen att det är då jobben kommer tillbaka till Olofström. Roger Johansson menar att det bara är att bita ihop under tiden.

Men hur ser det ut för bankerna fram tills dess?

– Vi gör denna satsning för att vi vill att folk ska vara kvar i kommunen tills nya arbetstillfällen dyker upp. Flyttar alla så går det så klart även dåligt för en lokal bank som vår. Vi måste hjälpa till och förbättra situationen. Om inte annat så för att rädda sig själva.

Såhär verkligt lokalbanksartat är det ju inte på modet att resonera längre, en storbank får ju nytta av folket var de än bor, och de flesta lokalbanksägare har förstås velat sälja av sina småbanker till en storbank och göra sig en hacka. Men jag blir mer och mer medveten om att blekingar inte tänker som andra. De verkar inte riktigt veta om att resten av världen existerar, utan kör på efter eget huvud och som man alltid gjort.

På gott och ont, ska verkligen sägas.

Svensk valdebatt - konsten att stolt stå med ett enda verktyg i lådan

I tider av svensk valdebatt känner jag mig ofta uppgiven. När man lyssnar på argumentationen får man en otäck känsla av att vi fortfarande bara verkar ha två byggföretag att välja på när vi ska bygga om vårt gamla men i grunden sunda folkhem.

Det ena gillar hammare, och använder hammare till allt.

Det andra tycker att såg alltid är bättre.

Båda kan stå i timtal i talarstolar och framhålla fördelarna med sitt eget verktyg.

De som gillar hammare låtsas aldrig om offentligt att det existerar någonting som skulle behöva sågas. Fast de sågar ändå lite grann, valhänt och i smyg, och hammaren själv ligger numera oftast och samlar damm i lådan, medan den används friskt i retoriken.

De som gillar sågar har i alla tider förnekat förekomsten av spik som skulle behöva hamras - allt löser ju sig automatiskt om man bara sågar ordentligt. Vanligt folk har mottagit denna argumentation med en viss skepsis, emedan de sett rätt gott om utstickande spikar i sina liv (i synnerhet sen hammarföretaget verkar ha tröttnat på att faktiskt slå i dem). Men förra valet började sågföretaget i stället påstå att det visst finns spikar, men att det går bättre att hamra i dem med en såg än med en hammare - och då vann de! Sen dess sågar de på, och gör hamrande ljud med munnen.

Hörselkåpor har de också på, för att inte höra remissinstansernas rop om att vissa balkar kanske faktiskt ändå är bärande.

Nog för att jag ibland sett skymtar av sådan närmast religiös envishet även inom mitt eget och andra ingenjörsyrken - enstaka människor som hävdar till exempel att "trådning löser alla problem!"/"meddelandeloopar är alltid bäst, sådetså!" De tas dock inte på allvar eftersom de allra flesta ingenjörer har sett tillräckligt många felanvändningar av båda modellerna för att förstå att alla modeller, verktyg och teorier har sitt eget användningsområde, och om man går utanför detta gör man sig bara dum.

Och hur långt hade vi kommit om hela fysikforskningen hade stannat upp på stället tills alla fysiker lyckats battla ut svaret på frågan "är elektromagnetisk strålning en vågrörelse, eller partiklar?". Nu lyckades man, efter visst grumsande, leva med svaret "både ock - de är olika sätt att se samma sak!", och använda vågrörelseteorier för att räkna på den när det passar, och partikelfysik när det är bättre. Fysiker måste faktiskt förhålla sig till hur världen är konstruerad, och det innebär att till och med använda teorier som man inte gillar, om de visar sig fungera.

I skarp kontrast är det fortfarande år 2010 fullständigt möjligt för politiker att käbbla om huruvida högers eller vänsters syn på verkligenheten är Rätt(TM). I stället för att förstå (och säga rakt ut!) att de är olika men lika giltiga sätt att se världen på, och att om man behärskar båda kan man få en mycket fullständigare bild av vad som pågår, och bättre möjligheter att hitta en kombination av dem som maximerar vinsten och minimerar risker och oönskade bieffekter.

Eller för den delen kompensera med andra medel för att få samma vinster som en av teorierna skulle ha gett även i ett fall där man bestämmer sig för att inte använda den för att bieffekterna skulle bli för svåra.

Så snälla, ge oss ett byggföretag som har hela verktygslådan full med verktyg, och kunskap och driv att använda dem i olika kombinationer, följa upp resultaten, tänka om om det behövs, och inte ge sig förrän kvalitet råder i varenda vrå av vårt folkhem - och inte bara i vardagsrummet där medelklassen häckar. Jag är övertygad om att det är nästa framgångsrecept, inte återställare av vare sig vänsterns glansperiod, eller högerns innan den.

Det är det enda som skulle kunna väcka vår entusiasm över politik igen.







PS.
Medan jag skrev fick jag en ny insikt om Yin och Yang, den gamla asiatiska symbolen för dualism i balans. Den har en liten prick av den varje färg inne i det motsatta fältet, för att visa på att det alltid finns lite grann av det ena i det andra. Detta har jag alltid funnit mycket sympatiskt, men nu förstod jag bättre varför det är så viktigt. Man måste i alla fall ha en liten förståelse av poängen med den motsatta sidan och dess tänkande, om inte annat så för att se till att man implementerar dess fördelar på annat sätt. Annars kommer balansen aldrig att bli stabil, utan pendla mellan den ena och andra sidan, med omslag när bristen på den andra sidans fördelar blivit alltför stor.

De var kluriga, de gamla asiaterna.

Antisemitism?

Återigen blommar antisemitismdebatten upp. Det är väl bra att den vinkeln bevakas nu när känslorna är upprörda, men jag ser faktiskt ingen antisemitism i de rader av Afzelius som Veronica Palm citerade, skrivna som en kommentar till Israels bombningar i Libanon på åttiotalet:

"Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?”

Willy Silberstein tolkar stenhårt "Dom Utvalda" till att mena hela det judiska folket, och påstår att yttrandet från Veronica Palm objektivt bara kan ses som att hon skyller judarna för det inträffade för att de är judar. (Även om han inte tror att hon själv är antisemit, ska sägas.)

Jag tycker man mycket väl kan tolka "Dom Utvalda" i raderna som "alla och envar som tar på sig att agera som om deras folk var extra utvalt och viktigt." Såna finns överallt, inte minst finns där en stor korrelation med nationalister av det mer fanatiska slaget, men också på andra ställen.

Sen använder ju Afzelius förstås en extra syrlig formulering när han kopplar att det judiska folket i judendomen omnämns som utvalt, med att de också agerade på det sättet i Libanon. Såvitt jag kan förstå gör de det också i Gaza - om man kollar på antalet civila döda och skadade israeler i raketattacker gentemot hur många civila palestinier som dött i krig och ockupation för att förhindra dem är det väldigt svårt att dra en annan slutsats än att judarna uppenbarligen av de som styrt setts som mera värda än palestinierna.

Men kopplingen behöver inte vara ett likhetstecken. Det kan, som så ofta i sångtexter, vara ett likhetstecken med ett frågetecken på, ett höjt ögonbryn - "som ni agerar ser det precis ut som om det var så här, vill ni verkligen att det ska se ut så?" Om man inte tycker sig kunna tillåta sånt har man verkligen gjort världen svartvit och polariserad, och är det nåt som är säkert är det att nyanserna måste behållas om man nånsin ska komma loss ur en låst situation. Polarisering garanterar låsningens fortbestånd. Det tycker jag att Svenska kommittén mot antisemitism bör noga beakta.

USA har inte LAS, men över 20% ungdomsarbetslöshet ändå...

Faktakornet i titeln nådde mig via den här Richard Floridatexten, och fick mig att haja till över hur lätt vi håller på att bli duperade att det är våra "unikt stela" arbetsmarknadslagar som ställer till det för ungdomarna.

Så, Centern, påminn mig - varför måste då LAS reformeras och i grönnäsorna CUFs fall facket fuckas för att få bukt med ungdomsarbetslösheten? Vad jag kan komma ihåg är stela arbetsmarknadslagar och starka fack inget man direkt förknippar med USA?

Är det bara för att de i C som nu är tongivande kämpat i tjugo år för att komma till makten och testa det här, och tröghetslagen för ideologiska tankar gör det omöjligt att tänka om efter så lång tid - oavsett hur mycket fakta som pekar på att det inte är problemet (utan kanske snarare det här)?

Anders Borg och vargflocken med blanka blankningsvapen

Anders Borg är bra på att distansera sig från den nyliberala ytterflanken i ord - nu senast använde han ordet "vargflock" om de spekulanter som driver Grekland, Spanien och Portugal till paniknedskärningar för att komma i budgetbalans, med social oro som följd.

Dock ska man vara medveten om att han aldrig skulle göra nåt mot dessa krafter. De är nämligen väldigt praktiska för honom, och han gillar den politik de används för att förverkliga.

Spekulanternas "vargflock" skapar panik som kan användas för att driva igenom samma impopulära magerpolitik i de länder som "släpar efter" som vi fick svälja under nittiotalet, och som vi fortfarande inte har återhämtat oss riktigt efter. (Titta exempelvis på de murar som sjukvården börjat gömma sig bakom för att inte bli "överutnyttjad", på antalet barn i förskolegrupper och skolklasser, och den våg av sjukskrivningar från offentlig sektor som dök upp i spåren - en god grund till det "utanförskap" som man nu försöker kurera med ännu beskare medicin.)

Skulle man då kunna göra nåt för att mildra effekterna av vargflocken, och åtminstone skapa lite mer tid till att ta genomtänkta beslut om hur man ändrar riktning i stället för kallduschar? Jodå. Vargarna är nämligen inte vanliga vargar, utan supervargar försedda med ett vapen som kallas "naken blankning". Det är ett finansiellt instrument som innebär att de kan tjäna pengar på att ett lands "aktier" (statsobligationer) faller, utan att ens äga några. På så sätt kan man få ett enormt spekulationstryck mot ett land som man inte tror kommer generera lika hög tillväxt som andra länder - eller en valuta, som Euron. Som någon konstaterat är det som att kunna försäkra sin grannes hus mot brand - och att det finns ytterst goda incitamentsmässiga skäl till att sånt inte är tillåtet.

Behövs dessa mekanismer då för att få en fungerande marknad? Nej. Utan blankning skulle man fortfarande sälja de papper man har, om man inte tror på ett lands ekonomi, och på så sätt skulle kursen falla - men man kunde inte tjäna pengar på det, bara kapa sina förluster. Man skulle bara kunna jobba på den positiva flanken - satsa pengar på det man tror kommer att funka - och inte på det motsatta. Så marknaden skulle fortfarande fungera, bara inte med turbokompressor.

Det finns förstås skäl att tycka att även den nivån av marknadsberoende är dum, att det inte är ett lands främsta uppgift att ställa upp i popularitetstävling i den rätt ideologiskt likriktade undergrupp av människor som har eller kontrollerar mycket pengar och lever för att förmera dem, och det dessutom kortsiktigt - men det kräver en ständigt pågående debatt för att finna en balans. Att förbjuda naken blankning, däremot, borde kunna göras ögonaböj. Som nu Tyskland gör.

Framtiden på spåren, med TCO, Florida och Libero

TCO:s Utredarna är som vanligt framtiden på spåren. Kjell Rautio skriver om hur arbetslinjen måste moderniseras för att alla som vill jobba ska få plats, inte bara den obesvärliga superarbetskraft som arbetsgivarna nuförtiden är bortskämda nog att kunna begränsa sitt anställande till. Det föregående är inget värdeomdöme, bara en ofrånkomlig effekt av att arbetsmarknadens blev köparens och inte säljarens i och med massarbetslöshetens intåg.

Arbetsgivare vill lika lite som nån annan ha besvär eller sätta sig in i nåt i onödan, till exempel hur en jämförelsevis Annorlunda person, rehabiliteringsregler och annat tråk funkar - och ju mer pressat tempot blir desto mindre blir toleransen för avvikande, och tiden och energin man kan avsätta till att förstå nåt nytt. Förståeligt, men denna kraft måste ändå motverkas, annars kapsejsar hela samhället till sist.

Om man korsar dessa tankar med Richard Floridas manifest om att alla vi människor är kreativa och måste få utlopp för vår kreativitet för att inverka på och förbättra våra arbetsplatser - då kanske vi till slut kan hamna där vi ska, efter den Great Reset Florida säger håller på att utspelas nu. Där vi inte hamnade när socialdemokratin gick vilse under åttiotalet, och i valet och kvalet mellan den ekonomiska friheten och den personliga valde den ekonomiska. För att den verkade mindre skrämmande. Med nyss nämnda massarbetslöshet som följd - och cirkeln är sluten.


Och på Liberoblöjorna jag köpt till min lilla dotter igår hittade jag det postproduktionistiska lilla budskapet "Slow down!". Tecknen samlas. Tiden för den arbetsnarkomaniska superarbetskraften och dess ekorrhjulsarbetsliv är räknad.

Nya Karolinska - hur privatisering inte får gå till

Via ett facebooktips från Stefan Sundström om ett inlägg hos Badlands Hyena, ramlar jag in i turerna kring privatiseringen av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Jag har satt upp vissa privata villkor för att acceptera privatisering av samhällsnytta, och ett av dem är att om man lägger ut verksamheten ska den fortfarande drivas med samma transparens som om den vore offentlig. Att skylla på "affärshemligheter" duger inte i såna fall, då ska man slippa vara med i budgivningen.

Nu har Stockholms Landsting visat med all önskvärd tydlighet hur illa det kan bli annars, genom att belägga landstingspolitikerna med munkavle kring det ekonomiska i det privata alternativet inför beslutet, både formellt och ta mig tusan också fysiskt med mobiltelefonscanners, datorförbud och vakter som ska "komma" annars.

Alltså - om man håller på att göra nåt som man befarar skulle uppröra folkvalda till civil olydnad genom informationsläckage, borde man inte fatta att man då gör fel från första början i stället för att patcha med säkerhetsfascism? Att man försöker innesluta nåt som borde få vara fritt?

Det här är faktiskt inget annat än korruption, på det nysvenska sättet. Att gå mot större slutenhet för att få gemensam egendom såld utan bråk och insyn, när större öppenhet är vad både vi och resten av världen skriker efter. Det är illa. Men just nu, när privatiseringsfönstret kan vara på väg att stängas för de här gången, verkar de kortsiktiga ändamålen helga till och med såna medel.

Hjälteläkaren i Hoting lägger av - nu är det för illa

Marciej Zarembas artikel om Hans Boberg, läkaren i jämtländska Hoting som avskaffade vårdköerna är fortfarande nåt av det bästa som jag läst.

Men nu har han gett upp. Det blev för illa, resurserna blev för små, och han tycker att landstinget ljuger när de säger att det inte går ut över patienterna.

Som jag sa nyss, vi är illa ute när såna människor lägger av. Såna här satsningar är just såna som det måste finnas pengar för, eftersom de sparar pengar i det långa loppet.

På den lilla positiva flanken har jag i alla fall via en vän som haft kontakt med en kvalitetsintresserad överläkare faktiskt fått gehör för en av mina idéer, att placera Kvalitetsmagasinet i personalens fikarum, för att sprida idéer om lyckat kvalitetsarbete inom vården.

Bra idéer måste kopieras illa kvickt på tvären genom organisationerna, lika kvickt som en ny bra feature kopieras från en webläsare till en annan. Det är enligt mitt menande det som är avgörande för om resultatet kommer att bli bra eller dåligt, och om det sker behöver verksamheten inte privatiseras eller konkurrensutsättas. (Och om den gör det och det ändå inte sker blir det ändå inte bra, bara dyrare och krångligare.)

Hellre, men aldrig ändå - Anders Borg om pengar till vården

Från Ekots nyheter:

"Enligt nya siffror, som TCO-facket hämtat in hos SCB, har färre än hälften av dem som jobbar heltid nu ett 80-procentigt skydd när de blir sjuka. [På grund av att taket inte höjts sen 2002, och därför släpar efter inflationen. - min anmärkning.]

Men för sjukförsäkringen vill finansministern inte höja inkomsttaket.

- Skulle jag ha ett antal miljarder så skulle jag hellre spendera dem på kunskap i förskolan eller på att förbättra kvaliteten i sjukvården än att lägga dem på en höjd sjukförsäkring, säger Anders Borg."

Det var ju en oerhörd nyhet i sig, att en moderat faktiskt påstår att det kan vara en vettig investering att ge mer pengar till sjukvården. Han kan kanske tala om det för sina landstingpolitiker, som unisont står och mässar mantrat "mer pengar hjälper ändå inte för sjukvården!", för att med hindra de skattehöjningar som folk gång på gång visar sig vara villiga att stå ut med om det bara går till vård, skola och omsorg.

Alltså, allt gott om kvalitetsarbete, som de tenderar att förespråka istället - men då borde man ju åtminstone kunna öronmärka gedigna pengar för projekt om att införa Lean Helthcare eller annan kvalitetsfilosofi - inklusive kundbemötande - i vården.

Jag tror att vårt största problem med både skolan och vården är att i organisationer som ständigt slimmas med osthyveln och befinner sig på evig reträtt, kan ingen vettig grad av utveckling eller investering ske. Man kan bara ducka, försöka försvara det man har och överleva dagen. Långsiktiga förbättringar och investeringar - för att i längden spara pengar - kräver stabilitet. I stället ser man till att det inte finns några marginaler för nånting överhuvudtaget, och inga garantier att man inte snor ännu mer i morgon. Det är ett bergsäkert recept för att få dyr och dålig vård och skola, enligt grundregeln "det är dyrt att vara fattig".

Utöver detta vill få människor med kreativitet och framåtanda, de där som behövs för att förverkliga visioner om förbättring, stanna kvar i en sån organisation. Det är enligt min erfarenhet mycket viktigare med stämningen i en organisation, om den har nån framåtanda och några utvecklingsmöjligheter, än lönen för att haffa sånt folk.

Alltså måste man se till att ena handen alltid kan dela ut rejäla resurser för varje projekt som kan spara i längden, samtidigt som den andra kan dra in på det gamla och dyra - OM det visar sig nödvändigt. Men det bär emot för högerfolk att satsa nåt alls i offentlig sektor (den ska ju helst ersättas av privata initiativ!), precis som det bär emot för vänsterfolk att kräva förättringar (för offentlig sektor är ju alltid bäst hursomhelst!). Alltså får vi en helt manodepressiv politik, i stället för en långsiktigt hållbar och i längden billigare och bättre för både vårdtagare och personal. (Nå, jag får i alla fall ge högern att de infört en kömiljard. Den verkar på rätt håll. Men den har långt ifrån tillräcklig upplösning, eller bredd.)

Men jag misstänker att den dag Anders Borg verkligen gör den där investeringen i vårdkvalitet i stället för att bara använda den som en retorisk undanflykt, den dagen tar jag ut mina långfärdsskridskor för en liten tur på ett ställe där det sällan fryser.

Tage, vart blev du av - En Glad Amatör revisited

Gud vad jag saknar Tage Danielsson och hans knivskarpa kolugna sammetslena infernaliska humor.

Jag slog på TV igår och fick se En Glad Amatör, och slogs av hur fruktansvärt bra kommentar den fortfarande är till vår tid, med FRA-debackel, vässad spin control och yta, yta, yta. Och hur det fortfarande slår den allra mesta av modernare humor - möjligen är Magnus Betnér lika skarp, men han är så förbålt ettrig och snabb så mina öron blir trötta. Emil Jensen är nog det som närmar sig mest av det jag sett.

Dessbättre finns allt nuförtiden på YouTube, så jag kan bjuda er den Glada Amatören i videotappning upplagd av en kul typ som mixat in lite lämpliga moderna figurer, utan att störa Tages egen genialiskt rättframma framställning (och oerfterhärmeliga fotarbete!) alltför mycket. Bra gjort, även om jag personligen skulle valt att mixa in några till. Jag gör det i texten som jag bifogar nedan, om ni skulle vara mera sugna på textuell njutning än audiovisuell. (Den verkar inte finnas nånstans i sin helhet där google kan hitta den, och det är ju en brist jag mer än gärna rättar till.)

Har ni hört att man talat om politikerförakt?
- jodå det har vi hört
- det är tarvligt sagt!

Har ni hört att politiker är ljusets riddarvakt?
- också det har vi hört
- det är för mycket sagt!

Sanningen är bara den
att den du valt har ändrats kapitalt
- jaså, det menar du
ja, han har blivit nån sorts proffs
- vi förstår vad du menar!


Denna formgjutna nya modell
denna slipsprydda typ av procenttabell
denna åsiktsjonglör är för professionell
- ge mig hellre en glad amatör!

Detta tvärsäkra pratfenomen
denna mjukhårda blandning av ull och sten
Denne ordfabrikör ger jag ingenting för
- ge mig hellre en glad amatör!

Vad han vill, och vad han tror på
innerst inne i sin själ
vet man ej, han vill bli stor på
att förbindligt verka vilja väl

Denne sluge expert på taktik
som så flott sol-och-vårar en bred publik
så den smälter som smör, denne EPA-charmör
- ge mig hellre en glad amatör

ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga "det var som fan!"
och kan tveka som människor gör

en som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp [Fredrick Federley i tårar i FRA-talarstolen]
inte får sina tal från partiets central [Per Schlingmann]
och är klok även före ett val!

en som helst, nån gång i livet
haft ett jobb, ett vanligt kneg
inte en som tar för givet
att man födes till partistrateg [Lennart Bodström, tonande till Thomas Bodström]
inget högre politiskt förnuft
drives upp i kansliernas drivhusluft
det är proffsen som gör
så att rosorna dör
- ge mig hellre en glad amatör!

Hur var det nu med ungdomsarbetslösheten?

Med dottern vilande på bröstet blir det mycket mobilt bloggläsande (leve Opera Mini och Google Reader!) Utredarna är en intressant blogg av ett gäng utredare på TCO, jag läser mig baklänges i den nu och hittar ett och annat guldkorn.

Samuel Engblom har debatterat ungdomsarbetslösheten med Per Skedinger från Institutet för näringslivsforskning - Skedinger förespråkar uppluckring av LAS-reglerna för unga, medan Engblom säger att utbildning är det effektivaste för att få in ungdomarna på arbetsmarknaden igen. Debatten utmynnade från Engbloms sida i en slutsats att

1) de avregleringar av visstidsanställningar Skedinger rekommenderade -95 redan genomförts utan att det blev bättre,

2) att det är ett härke att jämföra siffrorna, och när OECD senast gjorde om sin jämförelse ledde detta till att de inte räknar Sverige till ett land med strikt arbetsrätt längre,

3) det rent vetenskapligt sett nog är att rekommendera att läsa både TCO:s rapport och Skedingers bok, och välja vilken man tror mest på.

Men det riktigt intressanta för min del var en rapport om Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna som Engblom länkade till, särskilt styckena "Flera förklarande faktorer - varför är den svenska genomströmningen svagast?" och "Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser" som båda jämför skillanderna mellan sverige och våra nordiska grannar, som inte har samma höga ungdomsarbetslöshet.

Här är några särskilt intressanta utdrag:

Vi kan sammanfattningsvis konstatera att det sannolikt finns flera faktorer som förklarar den relativt svaga genomströmningen i den svenska gymnasieskolan. En förklaring har med åldersgränsen i den svenska gymnasieskolan att göra. 20-årsgränsen gör att många elever inte hinner avsluta sin utbildning. En andra förklaring kan vara att många elever i Sverige inte är tillräckligt förberedda för gymnasiestudier. I Danmark och Finland finns möjligheten att komplettera grundskolan med ett tionde påbyggnadsår. I Norge är grundskolan tioårig.

Jaha?!? Alltmedan Björklund löser problemet genom att införa striktare tidsgränser för gymnasieeleverna "så att de inte ska tro att de kan läsa ikapp på komvux senare". Hål i huvet? Jo, det verkar så på siffrorna.

En tredje förklaring har med yrkesutbildningens uppläggning att göra. Inslagen av arbetsplatsförlagd utbildning är mindre omfattande i Sverige än i de andra nordiska länderna. Det kan påverka utbildningsresultaten negativt för de mindre studiemotiverade. Det förhållandet att yrkeselever och lärlingar kan få mer omfattande bidrag och lön under utbildningstiden i de andra nordiska länderna kan säkert också förklara att yrkesutbildningarna i Sverige relativt sett brottas med särskilt stora genomströmningsproblem.

Ok. Action point: fixa bättre och mer anknutna yrkesutbildningar. I och för sig tapeten sen längre, enligt Jan Björklund, och i stort sett alla andra nuförtiden. Det skulle dock förvåna mig stort om Björklund ens tänker tanken att matcha de andra nordiska länderna i den ekonomiska aspekten, med tanke på den njugga attityden till studenters ekonomi.

Betydelsen av kompletterande ungdomsinsatser
Den aktiveringspolitiska trenden inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet har präglat ungdomsinsatserna i samtliga berörda länder, men den konkreta utformningen har varierat. I samtliga nordiska länder har olika slags sysselsättningsgarantier prövats för unga vuxna. I Danmark har utbildning varit helt dominerande. I Norge har ungdomsgarantin varit orienterad mot arbetspraktik. I Finland har insatserna varit mer varierade och omfattat både sysselsättnings- och utbildningsinsatser.

Det finns ett antal aspekter på ungdomsinsatserna i dessa tre länder, som är särskilt värda att beakta ur ett svenskt perspektiv. I Sverige har det funnits en garanti som gått ut på att ungdomar och unga vuxna under 25 år skulle erbjudas någon form av aktivitet redan efter 100 dagars arbetslöshet. Den tidigare ungdomsgarantin har nu döpts om till jobbgarantin och ansvaret har flyttats från kommunerna till arbetsförmedlingarna.

Dessutom finns, som framhållits, ett kommunalt uppföljningsansvar för att spåra upp ungdomar under 20 år som inte studerar. En förändring av socialtjänstlagen år 1998 gjorde det också möjligt att villkora socialbidrag för arbetslösa ungdomar med krav på studier och/eller praktik.

En första aspekt som är värd att lyfta fram är samordningen av insatserna. I Sverige har detta varit ett stort problem. Ansvarsfördelningen mellan gymnasieskolan (IV-programmen), socialtjänsten och arbetsförmedlingen har varit oklar. Det har också funnits uppenbara målkonflikter. De arbetsmarknadspolitiska insatserna inom ramen för den tidigare ungdomsgarantin finansierades av det statliga arbetsmarknadsverket men organiserats av kommunerna.

Kommunerna ansåg att de inte fick tillräckligt med resurser för att långsiktigt planera verksamheten och stödja ungdomarna medan staten varit missnöjd med att insatserna inte varit tillräckligt fokuserade på jobb. Här har alltså funnits en tydlig spänning mellan den socialpolitiska intentionen med verksamheten på kommunal nivå och de mer arbetsmarknadspolitiska intentionerna på statlig nivå. Kommunerna har velat spara på försörjningsstödsutgifter medan staten sett det kommunala ansvaret som en möjlighet att befria sig från ansvaret för arbetslösa ungdomar och unga vuxna.

Jo, det vad just vad man kunde tro. Ytterligare ett par äktsvenska stolar som den här åtgärden kunde falla mellan, och hamna på hälleberget i stället för att bli en kraftfull åtgärd som i våra grannländer.

Sverige skiljer ut sig också vad gäller den skarpa gränsdragningen mellan utbildning och arbetsträning inom arbetsmarknadspolitiken och det reguljära utbildningssystemet. I Sverige har utbildningsinsatserna inom arbetsmarknadspolitikens ram mer och mer skilts från det reguljära utbildningssystemet. Grunduppfattningen har varit att den arbetsmarknadspolitiskt finansierade utbildningen ska eliminera tillfälliga flaskhalsar och kortsiktigt uppkomna kompetensbrister på arbetsmarknaden och främst avse kvalifikationer som kan tillgodoses inom en utbildningstid på maximalt ca ett år.

Aha, Euskefeurats textrader om arbetsmarknadsutbildningar i den legendariska Kwad'n står sig alltså fortfarande lika bra som på åttiotalet:
"Vi behöver inga kurser från AMS
Nere vid Pite-älva!
För tingel-tangel och billigt krams
Det kan vi göra själva!"

Tydligen lönar det sig att i stället satsa långsiktigt och ge folk en rejäl utbildningsgrund att stå på.

Till detta har kommit uppfattningen att reguljär utbildning av rättviseskäl inte bör erbjudas inom arbetsmarknadspolitikens ram. Det skulle vara orättvist och skapa en rad incitamentsrelaterade problem på utbildningsområdet om många arbetslösa får sina yrkesutbildningar finansierade med aktivitetsstöd medan andra får söka ordinarie studiemedel.

... ursäkta ett utbrott här, men HAR VI BLIVIT FULLSTÄNDIGT DUMMA I HUVET?!? Helt hjärntvättade av "omvänd rättvisa", alltså att det är höjden av rättvisa att den svagare inte ska ha mer hjälp än den starkare? Så blint tror vi alltså nuförtiden på De Ekonomiska Incitamenten.

Om dessa nu är så starka, hur kan det då funka bättre i våra grannländer där de helt uppenbart då pekar snett? Eller kan man möjligen tänka sig att incitamentstalibanerna har fel i sin människosyn och andra krafter är större? (Som till exempel längtan efter alla de där positiva effekterna av att lämna Utanförskapet som Fredrik Reinfeldt predikar, men inte tror att arbetslösingarna kommer att själva hitta fram till om de inte utsätts för lite Incitament?)

Slut utbrott. Puh. ;)

I de andra länderna, framför allt i Danmark, har man gjort helt andra bedömningar. Utgångspunkten har istället varit att en fullbordad gymnasieutbildning ska ses som en rättighet. Dessutom har man pekat på en fördelningspolitisk effektivitetsvinst: de som står längst ifrån utbildningssystemet och som löper störst risk att fastna i en socialt marginaliserad position har fått både en utbildning och en försörjning på godtagbar nivå.

Ja men se - danskarna har tydligen fortfarande kvar idén om att rättigheter kan vara samhällsekonomiskt viktigt att värna.

För att sammanfatta: Vad vi talar om här är i grunden de olika nationella systemens effektivitet ur ett bredare socialt rättviseperspektiv. Det handlar både om ungdomsinsatsernas betydelse när det gäller att motverka arbetslöshet och social marginalisering och om i vilken utsträckning systemen förmår kompensera för att individer med olika kön, klass och etnicitet har olika svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jämförelserna talar för att det svenska systemet är sämre på att fånga upp dem som har svårigheter att fullfölja det reguljära utbildningssystemet. För många hamnar utanför, vilket inte minst illustreras av de relativt höga andelarna unga som är ekonomiskt inaktiva, d.v.s. de står utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet.

Huvet på spiken. Det finns uppenbarligen mycket kvar att göra för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, och motverka arbetsgivares ovilja att ta en chans på nån som inte redan visat sig pålitlig hos nån annan, eller möjligen liknar dem själva lika mycket för att få sin kompetens och potential omedelbart igenkänd.

Att i stället försöka pressa ungdomarna över den höga tröskelnivån med "ekonomiska incitament", och samtidigt slå botten ur trygghetssystemet för dem, är som att försöka klämma upp risgrynsgröt ur en korv som är öppen i båda ändar - det blir ingen riktig skjuts uppåt, och en hel del kommer att ta vägen neråt i stället.

Exakt hur stora och långvariga kostnader de som går neråt i stället för uppåt kommer att skapa, i form av ekonomiska, fysiska och psykiska skador på sig själv och andra, har jag inga siffror på - men det har å andra sidan inte de som föreslår uppluckrande av LAS som lösning på det här problemet heller. Det är en externalitet i deras teori, nåt man lämnar utanför kalkylen.

Innan vi går ett enda steg vidare på den vägen kräver min ingenjörssjäl villkorslöst att vi försöker oss på de många mindre riskabla vägar som vi sett ovan att våra grannländer praktiserar med större framgång än oss, och ser hur långt vi kommer. Det är bara vanlig sund riskminimering och chanserna verkar vara avsevärda för att det kommer att räcka långt.

Om satir, Lars Vilks och flaggbränning

Satir är en viktig kulturform i ett samhälle. Som det ofta konstaterats är hovnarren ofta den ende som kan säga sanningen till härskaren - just för att den lindats in i humor och härskaren själv får avgöra hur vilken blandning av skämt och allvar man ska ta budskapet på. Sånt gör ofta att viktiga fakta kan smygas in "under radarn", utan att det ideologiska filtret gjort att man slutat lyssna.

Men satir är också svårt. Jag tänkte nu analysera Lars Vilks tilltag att publicera Muhammed Som Rondellhund.

Vilks är en man som jag beundrade när jag först fick höra talas om honom och hans envetna byggande av det rätt fantastiska konstverket Nimis av drivved i Kullabergs naturreservat. Det var ett klockrent utforskade av gränsen mellan vad som var kunde vara OK i folks medvetande trots att det bröt mot alla regler, om det bara var fantastiskt nog. Att han sen tog sina tingsrättsdomar, ramade in dem och ställde ut dem som en del av konstverket var bara ytterligare en sak som kittlade den rebelliska delen av min hjärna. Och jag trodde honom när han sa att han hade slutat om kommunstyrelsen bara hade bett honom snällt personligen, i stället för att hela tiden bara höra av sig genom advokater. Det verkade passa profilen.

Efter rondellhundsfallet är jag inte riktigt lika säker längre. Nu tycker jag det verkar som att han faktiskt är en patologisk fjortisprovokatör, som MÅSTE göra nåt om nån säger att han inte får. Det gör att jag gillar honom avsevärt mindre.

Men vilket är då den stora skillanden jag tycker att han borde ha insett?

Jo, i det första fallet är han hovnarr som häcklar sitt eget system, sina egna makthavare, och deras stelhet. Det är det här som är satirens viktiga uppgift. Och att driva med sig själv och sitt eget är alltid tillåtet.

I det andra fallet häcklar han nån annan. Då blir det genast mycket svårare.

Dels är han som sagt vår hovnarr och inte deras. Maktpilarna pekar neråt från honom till de som nu är upprörda. Han är medborgare i ett västland och de inte, och den som tror att vi inte har makt över dem kan kolla på hur våra frihandelsförhandlingar går till... nej, just det, de kan vi inte, för de förs i slutna rum. :P Men det är de förhandlingarna som är balanspunkten för världen.

Och det är där vi fortfarande utnyttjar vårt övertag maximalt för att behålla vårt övertag även i morgon, och samtidigt bäddar för att bygga en stark motkraft i form av militant islamism - ty en kraft föder alltid en motkraft. Människor vägrar att maktlöst se på hur länge som helst. De är uppfinningsrikare än så.

Dels är det också enligt min erfarenhet också väldigt svårt att skämta satiriskt över kulturgränser. Enkla och välvilliga skämt går för det mesta bra, men när det gäller satir måste man balansera på en rakknivsegg för att lyckas få fram sin poäng och skämtet måste vara värt kränkningen. Här har Vilks misslyckats så grovt att jag undrar om han ens har försökt att analysera hur han skulle uppfattas, eller om han rentav analyserat perfekt och slagit till på ömmast möjliga punkt.

På kränkningssidan har han valt att häda dubbelt: han avbildar profeten, och han avbildar honom som det "smutsiga" djuret hund (översätt till "råtta" och känn efter hur det känns). Det är nästan omöjligt att se det som nåt annat än en medveten kulturell provokation av det allra värsta slaget.

Och skämtet, referensen till rondellhundarna, tycker inte ens jag är mer än lite småroligt - och den torde vara fullständigt bortkastad på större delen av världens muslimer, som aldrig hört talas om en rondellhund.

Men hade det här nånsin kunnat bli nåt som det var värt att stolt spela ut yttrandefrihetskortet för? Ja, kanske. Om han hade häcklat nån aspekt av islamism som verkligen var ett problem och gjort det *riktigt* bra. Men jag fallerar att förstå vilket praktiskt problem det egentligen är att man inte får avbilda profeten, som hund eller inte.

Att ha problem med själva religionen i sig känns som samma andas barn som vår nysvenska religionsintolerans, där överhumanisten Christer Sturmark går på frontalattack på själva den religiösa tron i stället för att attackera de dåliga effekter han ser att den får. Jag förstår inte riktigt hur sånt går ihop varken med andan i vår grundlagsstadgade religionsfrihet, allmän hyfs eller för den delen ordet humanism.

Så, Lars, även om jag tycker att det är skit att du är dödshotad, tycker jag det vore bra om du valde dina fighter lite bättre nästa gång.

Flaggbränningen tycker jag egentligen bara är betalt och kvitterat - Vilks skändade deras största symbol, de skändar vår. Jag tycker det är lite pinsamt att regeringen finner det värt att protestera för en sån sak, de borde fatta att de är till för att skydda sina medborgare och inte sina symboler och i stället protestera mot dödshoten mot Vilks. Det visar att de är fast i det gamla vanliga endimensionella prestigespelet.

Naturligtvis är det rätt av regeringen att inte be om ursäkt för själva publiceringen. Men det vore inte fel att samtidigt påpeka att man personligen tyckte att skämtet var ganska klumpigt och onödigt. Sån Obama-artad nyansrikedom och kulturell respekt tror jag viktigt att man kan hålla, och jag tror att det skulle ta ner trycket mot Vilks att de som är upprörda fick en kvittens på att vi i alla fall lyssnat och förstått varför. Kom ihåg att de inte vet nåt om oss hur vi resonerar och vad slags folk vi är, långt borta i det nordliga västerlandet.

Reklam som kidnappat våra drömmar

Reklammakarna är som vanligt duktiga på att sätta fingret på vad vi helst vill ha, och sen erbjuda oss en blek kopia av en lösning, om ens det.

Alltså, hur sorglig är inte en värld där "Håll drömmen vid liv!" är reklam för Svenska Spel, drömmen om glatt marcherande politisk manifestation kidnappats för reklam för bindor, och kreativitet och fantasi är saker som reklammakarna vill få oss att associera med - Absolut Vodka!?!

Är det verkligen det bästa vi kan hoppas på att få?

I min drömvärld betyder:

* "Håll drömmen vid liv!" till exempel garanterat icke-girigt och icke-segt riskkapital (båda delarna en chimär idag[1]) om du kan visa upp en bra företagsidé. Åtminstone betyder det något där chanserna att uppnå drömmen inte är ytterst nära noll, och villkoren inte suger.

* "Glatt marscherande människor" uppror mot... tja, kanske icke-demokratiska maktinstitutioner som IFM, Världsbanken och FN:s säkerhetsråd, icke-insynen i de handelsavtal vi fortfarande pressar på tredje världen för att behålla vårt försprång, arbetslinjen-macht-frei, eller nån annan av de idiotier vi fortfarande håller på med.

* "Kreativitet och fantasi" bara vad vi kan förvänta oss att få utlopp för och finna i vår vardag, hos vår kommun, i vår riksdag, i skolan, på våra arbeten, varje dag, spik nyktra. Man är jävligt illa ute om man börjar behöva flaskan för att släppa loss kreativiteten, och samhället är jävligt illa ute om det inte börjar inse att den måste tillåtas i alla människors vardag, och på varje ställe där den inte får finnas dör folks själar.

Är det verkligen en så jävla orimlig dröm?

[1] Detta kan jag säga efter egna och närståendes erfarenheter av fattigföretagande med hjälp av Almi Affärspartner. Bland annat för att "Vi Aldrig Får Slösa Med Skattebetalarnas Pengar!" (Så det är bättre att de med hundra procents säkerhet går åt till arbetslöshetsersättning än att de kan generera en chans att skapa antingen ett nytt företag, om det går bra, eller erfarenheter om företagande som kan användas senare i livet.)

Skoltjejer i Nigeria startar "laptopsjukhus"

En av de bloggar jag följer är Mary Lou Jepsens på Pixel Qi, ett företag startat som en spinoff till One Laptop Per Child-projektekt för att vidareutveckla en datorskärm som dels har ett högkontrastläge så man kan använda den i direkt solljus och dels drar mycket mindre ström än dagens skärmar.

Idag skriver hon om den betarelease de tänker släppa till engagerade betatestare som bara väntar på att slita ut sin gamla skärm ur sin laptop och pilla in en bättre. Men framför allt skriver hon om sina erfarenheter från testningen av den första OLPC:n i Nigeria: en kombination av lutande bänkar med fem elever i varje, hårda betonggolv och en skärmsladd som lätt lossnade ledde till dåligheter.

Men vad hände då? Jo, en elvaårig tjej bestämde sig för att starta ett "datorsjukhus". Eftersom "alla vet" i Nigeria att bara tjejer jobbar på sjukhus, var det inget för killarna. Men tjejerna började vårda laptopparna i "sjukhuset", till att börja med genom att fixa de glappande skärmsladdarna, men sen också byta trasiga skärmar och högtalare. De lärde sig datorns "anatomi" på kuppen.

Jag ger mig tusan på att de inte ens tänkte på att det faktiskt var "teknik" de lärde sig. Se där ett snyggt sätt att inte låta fördomar ställa till det. För tänket inom felsökning och felfixande är ju förstås precis detsamma inom vilket fält det än är.

Vart tar stresshormonerna vägen, när män inte gråter?

Idag har det blivit lite amatörforskning inom biologi gjord. Bakgrunden var att jag grät för första gången på ett tag, och upplevde lättnaden i det. Nån påpekade då för mig att tårvätskan vid emotionellt gråtande rent faktiskt var full av stresshormoner, som kroppen på så sätt gjorde sig av med.

Detta fascinerande faktum grävde jag vidare i, och hittade en utredning om hur tårar funkar och vad de innehåller. Där fanns förvisso också en del plattbiologiskt tvärsäkert dravel, till exempel om hur evolutionen i sin visdom sett till att män kunde pinka kvickt utan att sätta sig, vilket skulle vara bra när man jagade ullhårsmammut... Jag kan dock inte se att just det skulle vara ett överstigligt hinder för en eventuell kvinnlig ullhårsmammutjägare. Om vi människor kunde lära oss att använda spjut kunde vi nog fan lära oss att pinka vid rätt tillfälle också, så att nån halvminut extra inte skulle vara en katastrof. Men lyckligtvis behöver ju en tänkande människa inte kasta ut de fakta som finns i en text bara för att en och annan slutsats är förhastad, och där fanns några guldkorn.

En intressant faktoid (förvisso inte okänd) är att tårar kommer först när man sätter sig ner och slappnar av. Det är ju är lämpligt, både för att det är när faran är över man kan unna sig att se lite suddigt, och för att stresshormonet faktiskt behövs ända tills dess. Grejen är att i en modern teknostressvärld, där det inte finns klara gränser mellan stressituation och inte, är det inte alltid så lätt att nånsin slappna av tillräckligt för att göra sig av med hormonerna den vägen.

I alla fall inte för mig, man som jag är - och artikeln nämner också att det verkar vara rent fysiskt svårare för män att gråta ... eftersom de då skulle bli förblindade under stress och den obligatoriska ullhårsmammuten skulle döda dem. :P

Varvid jag invänder att de flesta kvinnor likaväl som män enligt ovan verkar ha ett system för att inte gråta just i paniksituationer där de själva är inriktade på handling... men kanske är det eventuellt så att mäns system för att undertrycka gråt lättare hänger sig i "stressläget". När jag är i mina downperioder kan jag ganska ofta känna att det vore jätteskönt att gråta, men jag har liksom gömt undan mina tårar nånstans, och jag kan inte hitta dem igen.

Här börjar det bli riktigt intressant, för artikelförfattaren börjar spekulera kring hur män egentligen gör av med sina stresshormoner. Hon gissar på andra sorters sekretion: svett går till exempel också bra. Inte konstigt att det är bra med workout och att dansa sig svettig - jag trodde det var mest att man skapade endorfiner, men det verkar vara mycket att rent fysiskt göra sig av med stresshormoner också. Urinerande nämns också som en möjlighet.

Men här slås jag av en misstanke. Det finns ett av killar rättså välkänt sätt att slappna av i samband med sekretion. Bäst är nog att låta seriefiguren Rockys flickvän beskriva det: "Du runkar alltid av en massa konstiga anledningar. För att du är ledsen. Eller för att du är stressad. Aldrig bara för att du är kåt."

Så. Hypotes: sperma innehåller stresshormoner. Tre sekunders Googlande ger en sida som kastar ljus över saken - och bingo: Prolaktin, en av de stresshormoner som det finns gott om i tårar finns där. Så, jag tror att jag kan tala om vad män gör för att göra sig av med sina stresshormoner i stället för att gråta.

Skattehöjning för vården eller inte - sluta käbbla och ta reda på!

Återanvändning igen - en kommentar på Marie Morells kompetenta och sakliga men traditionellt svartvita blogginlägg med en fråga om vården och skatterna:

"Vad säger du? Tror du att höjd skatt i landstinget löser alla problem, eller måste vi jobba på ett annat sätt?"

Jag tycker att:

Kvalitetsarbete är alltid fullständigt nödvändigt. Själv jobbar jag inom IT och ser hur vi har fått slänga ut prestigen och införa peer review av all kod som skrivs, för att undvika regressioner, som gör att kunder och användare (och även utvecklare) blir... milt sagt missnöjda. Det har gjort oss väldigt gott, och är faktiskt ett roligare sätt att arbeta på.

Kvalitetsmagasinets nyhetsbrev är en bra källa till nyheter om lyckat, och misslyckat, kvalitetsarbete inom privat och offentlig sektor. Den borde ligga på varje fikarum i hela vården, för att sprida bra mönster och också nyttan av dem för personalen, så de kan se vad som finns att vinna för dem.

Dessutom är kvalitetsarbete ett bra rekryteringsställe. Chefer som kommer från verksamheten tenderar att glömma ekonomin. Chefer som kommer från ekonomiskt håll tenderar att hålla budgeten, men vara brutala mot verksamheten. Chefer som kommer från kvalitetssidan, däremot, kan se hur man prioriterar resurserna för att hålla kunderna så nöjda som möjligt med givna medel. Sånt kvalitetsarbete är dessutom enda sättet att klara neddragningar och fortfarande ha kvar en positiv känsla av att man utvecklar arbetsplatsen. Det finns ett nytt mätbart mål - kundnöjdhet. OCH personalnöjdhet. (Dels för det andra är nödvändigt för det första, och dels för att få med personalen på tåget.)

När kvalitetsarbetet är där finns det en mätbarhet. Det kan säga om man behöver mer pengar eller inte, och hur mycket. DOCK måste det kanske till extrapengar för att INFÖRA kvalitetsarbete. Det är inget man kan klistra på på utsidan, det måste till massiva satsningar.

Och gör man inte såna satsningar kan man inte sitta och säga att "det hjälper ändå inte med mer pengar.", för det vet man inte. Så, se till att lansera en kampanjjäkel och få fart och riktning på saker och ting! :)

Tycker jag.

Psykvårdsdebatt á la Linköping

(Återanvänt och utökat från kommentar på Samtidsanalys blogg)

Jag var på en mycket underlig paneldebatt i Linköpings bibliotek för några månader sen. Anna Odell var där och var imponerande bra, fast hon inte kunde visa sitt videoverk om hur hon behandlades vid omhändertagandet, för att ingen tänkt på att biblioteket har glasväggar och det var ljust ute.

Några småsaker som kom fram var bland annat att:

1) Hennes fokus med hela projektet var att visa sitt eget omhändertagande på psyk för ett antal år sen ur en patientsynvinkel, så man kunde förstå hur kränkande det var. Hon var helt på det klara att det var nödvändigt att omhänderta i sig, det enda hon ville var att det skulle framgå med hur enkla medel man hade kunnat göra det mycket bättre.

(Jag sympatiserar oerhört starkt med det sen gången jag själv var inlagd (även om det i mitt fall var på eget bevåg och inget tvång behövde tillgripas). Själv skrev jag mitt eget förslag på förbättringar under tiden och lämnade till läkarna, mest för att ha nåt positivt att jobba med - det var nog rätt förvirrat, men jag tror det fanns ett och annat där som var användbart.)

2) Hon hade först kontaktat psykvården och försökt få iscensätta sitt eget omhändertagande - men fått nej, för enligt dem var en gång knäpp alltid knäpp, fast hon tillfrisknat för länge sen. Och nåt konstprojekt från nån (ex)patient ville de verkligen inte vara med om.

3) Sen hade hon rådgjort med en advokat och frågat om det kunde leda till lagproblem om hon gjorde det genom att fejka. Det trodde han inte - maximalt kunde hon få betala skadestånd för förbrukade resurser, men inget straffrättsligt. Det visade sig vara ... en felbedömning. ;)

4) När hon blev inlämnad av polisen efter ett omhändertagande som enligt den närvarande polisrepresentanten var alldeles onödligt brutalt, skjutsades hon direkt in på ett rum på psyk där hon las i bälte (alltså fastspänd på en bår.) En av grejerna hon ville visa med det hela var att just det psyket, där David Eberhardt, var chef, bälteslade patienter väldigt mycket oftare än andra psyken.

5) Genom en misskommunikation fick personalen på psyket veta att hon hade varit utsatt för ett sexövergrepp. Ändå spände de fast henne på en äldre typ av bår (utbytt på andra psyken) där benen spänns fast isär, och det första som hände var att nån drog ner hennes byxor och gav henne en spruta. Hon frågade sig om det verkligen varit särskilt lämpligt på nån som just hade blivit utsatt för sexövergrepp.

Nå. Tillbaka till själva debatten.

Alla i panelen - från psykvården, sjukvårdspolitiker, polis och andra - var rörande överens och sjöng hennes lov enligt samma visa - "först tyckte jag det var upprörande, det hon gjorde, men nu har jag minsann förstått att hon är bra för att visa på problemen"... - MEN det gick inte att konfrontera dem med VAD de var villiga att göra åt problemen och problematisera deras ganska ytliga lösningar lite, för inga publikfrågor tilläts! (Antar att de var rädda för att nåt psyko i publiken skulle yttra sig, fast de nyss sagt hur viktigt det var att "vi lyssnade på patienterna." - rent teoretiskt.)

Så jag fick vänta till efteråt med att konfrontera Finn Bengtsson, östgötsk riksdagsledamot, som tidigare i debatten sagt att det var ett stort problem att unga män inte sökte hjälp i tid.

Min fråga var om det problemet inte förvärrades med den massiva ungdomsarbetslösheten kombinerat med arbetsgivarnas fördomar och ovilja att ta minsta lilla chans på psyksjuka, diagnostiserade, och andra avvikande. I en sån kontext blir det lätt att man på inga vis vill ha en etikett eller diagnos eller identitet som psyksjuk, för då skulle det bli helt klippt omöjligt att få ett jobb.

Tyvärr blev han bara blank i ögonen och halkade slentrianmässigt in i att man måste ändra LAS för att minska ungdomsarbetslösheten. :( Jag hade gärna velat ha honom uppe på podiet när jag ställde frågan, jag tror inte han hade kunnat ducka undan lika enkelt där.

Ett mindre omtalat samband mellan skolk och krav?

Från sr.se för några månader sen:

Problem med skolkande elever i Almåsskolan i Mölndal har lösts på ett speciellt sätt. Fem storskolkande tonårsflickor har nu lockats tillbaka till skolbänken i projektet "Elever som zappar skolan".

Personalen: "Vi var noga med att inte prata om vanlig skola"

– På vår skola, där det går ungefär 415 elever, så har vi ingen elev som är borta. Någon storskolkare har vi inte, säger Titti Ljungdahl, rektor på Almåsskolan i Mölndal.

De skolkande eleverna erbjöds ämnen de var intresserade av.

– De kanske gillade bild, hemkunskap eller slöjd till exempel. Då kunde de få det varje dag och började med det. Vi var noga med att inte prata om vanlig skola eller betyg. Vi lockade med ett lärande som inte hade med skolan att göra.

Hur länge pågick detta lekande med lärande?

– Att få dem tillbaka tog nästan ett halvår. Lika lång tid som de varit borta, lika länge har det tagit för dem att komma igen.

Så, vem tar Jan Björklund i örat och drar honom dit så han får lära sig ett och annat om vitsen med att inte ställa krav ett tag?